Jag gick igenom sista föreläsningen med ett huvud som gjorde ont och jag ville helst bara sjunka genom golvet. Nu tycks inte tårarna vilja sluta rinna. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det känns helt tomt och världen känns så meningslös. Idag fick jag säga adjö till min lilla ängel, utan att faktiskt säga adjö. Jag var inte där. Jag har inte varit där på flera veckor. Nu är det försent. Nu kan jag aldrig mer vara där. Inte för henne. Nu kan jag aldrig mer lyfta upp henne i famnen och gosa ner ansiktet i hennes päls. Nu har jag inte längre henne där när jag mår dåligt som någon som sätter sig bredvid mig och puffar huvudet mot min arm och ger mig hopp om livet igen. Nu är hon borta. Nu är hon på en förhoppningvis bättre ställe där hon slipper må dåligt. Ett ställe fullt av saker att gosa sig emot. Fullt av människor som går och klappar henne och lyfter upp henne i famnen och gosar ner sig i henne. För hon älskar det. Hon älskar att gosa och bli klappad. Jag hoppas någon gör det mot henne så hon känner sig hemma. Jag hoppas någon tar hand om henne nu... 

Min mamma var med henne, Skrållan, min katt, till vetrinären idag. Under en längre tid har hon haft svårt att äta och mamma har fått mata henne med små bitar av fisk och nu senast köttfärs. Med det har hon gått ner massa i vikt, men ändå har hon varit pigg och precis som vanligt. Exakt vad som hände hos vetrinären vet jag inte. Jag ringde hem förut, men då mamma skulle berätta om hur det gått började hon gråta och sa att hon inte ville prata om det nu. Att vi skulle vänta tills ikväll då jag kommit hem från mitt och hon från sitt. Sen läste jag dock på facebook att de hade begravt henne på vår lilla kyrkogård. Nu vill jag inte svara i telefonen. Jag klarar det inte. Jag vill inte veta. Jag vill låta det vara osagt högt, för då kanske det inte är sant. 

Adjö min ängel, du kommer alltid finnas hos mig även om du har gått vidare till en bättre plats 

Goodnight and Goodbye