Fyra nätter kvar. Idag fick vi byta rum igen. I två nätter har vi sovit i rum 15, Ramos nummer. Vi trivdes väldigt bra där. Vi ville verkligen inte flytta. Men nu har vi alltså gjort det igen. Nu bor vi i rum 17. Loreens nummer. Kanske är bra det med. Tre nätter där och sen byta inför sista natten. Men vi kan ta det. De brukar ju trots allt inte ha gäster så länge. Vi överlever.

 

I förrgår blev det inbrott. En tjej i vårt rum förlorade sina pengar. De var inne i våra skåp också, men tog inget. Skönt. Men läskigt. Vi var rädda att de skulle misstänka oss. Vår lille väns leende försvann. Sen när vi skulle gå var han vid receptionen. Han sa åt oss att vänta, att han var tvungen att prata med oss. Mina satte sig på en stol, redo för förhör. Vår lille vän och han i receptionen skrev ut ett papper och räckte fram till oss. Mina tog nervöst emot det. Vår lille vän berättade art de skulle byta namn om ungefär en månad och behövde hjälp att välja. Han bad oss ta med pappret och fundera en stund. Sen såg han nog Minas nervösa uppsyn och leendet kom tillbaka, nu nästan större. Och ett skratt på det. Även om hans skratt inte alls är lika charmigt som hans leende. Det slår allt.

 

Imorgon vankas final. Vi är taggade. Spanien mot Italien. Vi vill ha ännu ett guld, även om det inte kanske räknas som just vi får det. Men vårt lag. Landslag. Vi vill ta emot dem när de åker där på bussen med buklan. Se dem på riktigt. Fast å andra sidan, skulle jag klara det utan att tårarna skulle strömma ner för kinderna? Tveksamt. Jag har nog gått och blivit mer känslosam sen Ramos. Det har kommit krypandes.

 

Hoppas alla har det super var ni än är :)

Goodnight and Goodbye