Jag är en sån där människa som på nolltid kan gå från världens bästa humör till att nå botten på den där skalan. En mening från en människa kan vända humöret på nolltid. På det sättet är kommunikation via nätet det absolut sämsta. Jag kan uppfatta en mening på ett negativt sätt medan den som skriver menar det med glimten i ögat eller bara inte alls tänkt på att meningen kan tolkas som negativ. Att läsa ett meddelande från någon som vanligtvis skriver en massa smileys och sedan helt plötsligt inte få en smiley är ett klassiskt exempel. Då vet man att något är fel - medan det kanske inte alls är det. Personen i fråga kanske bara inte orkade göra en smiley just då. Svårt är det ju också med folk som ALDRIG gör smileys. Då vet man aldrig och hjärnan kan spöka till det hur mycket som helst. Speciellt om man känner att man börjar få negativ respons hela tiden. Att inget man gör är tillräckligt bra. Att vad man än säger så blir det fel. 

Det senaste året har jag upptäckt att det verkligen finns människor som inte går ihop. I början verkar allt super och man tror man har fått en ny bästa vän. Sen lägger sig det där och man inser att man är på tok för olika för att det ska bli bra alls. Trots det försöker man allt man kan för att hålla vänskapen vid liv, eller så gör den andra det. Men hur gör man för att verkligen kunna trivas i varandras sällskap när man vill så olika? När man tänker så olika?

Samtidigt som humöret kan av endast en mening sjunka till botten, kan det även stiga till topp av en endaste mening. Att känna att man ändå är accepterad som sig själv och faktiskt kan göra något bra. Att man är behövd och någon vill ha en där. 

Samtidigt som jag senaste året upptäckt att man kanske inte kan vara vän med alla, att det inte går ihop, har jag upptäckt att en del vänner man har betyder så fantastiskt mycket. Att jag under en period inte fattade det utan var i min egen bubbla och slängde upp skyddsbarriären är något jag ångrar så sjukt mycket. Kanske behöver man upptäcka vad vänskap inte är för att kunna upptäcka vad det faktiskt är? Helt plötsligt ser jag att riktiga vänner faktiskt inte tvingar en att göra saker bara för att, utan accepterar att man är olika och hittar på andra grejer som båda kan uppskatta. Att tänka på att jag faktiskt har såna vänner utan att jag tidigare sett det gör att man nästan blir lite gråtfärdig och man inser att man egentligen är ganska lyckligt lottad. En vis man (?) sa en gång att man kanske inte behöver så många vänner, men de man har ska man hålla nära. Att hålla nära för mig är inte att ses varje dag, jag är nog inte tillräckligt social för det. De jag räknar som mina närmsta är de som förstår och respekterar det. Men ändå anstränger sig. Jag har så oerhört svårt för det här med att prata om känslor och sånt när det kommer till sånt här, jag håller det hellre för mig själv. Men jag vill ändå att ni ska veta att jag är så oerhört glad att ni finns, jag hoppas ni vet vilka ni är! Tack! <3

Oj, vad känslosamt det blev på slutet nu. Men det här är ett sånt där inlägg som jag ändå bara var tvungen att få ur mig!!

Goodnight and Goodbye