Okej, jag ger er här tillåtelse att sluta läsa. Följande inlägg kan vara något många höjer ögonbrynen för och tycker är en löjlig tanke. Faktum är att det kanske är en tanke, en grej, som man måste dela mitt speciella intresse för film. Man kanske måste dela mina åsikter om livet. Man kanske helt enkelt måste vara jag för att förstå. Hur som så måste jag dela det med den som ändå bestämmer sig för att fortsätta läsa.

Grejen är att något hände på bussen hem från bion. Något som med mina mått mätt var magiskt. Tidigare idag lade jag över lite nya låtar till min offlinelista och en utav dessa började plötsligt rulla när jag satt där och såg ut genom fönstret. Plötsligt förändrades allt och en känsla växte sig allt starkare inom mig. Känslan var att jag just där, just då, befann mig i förtexterna av mitt liv. Som att låten var en låt på mitt soundtrack. Ni vet en sådan där början på en film då det är en scen och sedan får man se huvudkaraktären göra något samtidigt som en låt spelas. Så var det. Det var min scen. Jag åkte buss. Det som gjorde mig så upprymd var att det var en scen som alltid finns i de bra filmerna. De med lyckliga slut. De där kärlek alltid vinner i slutet. Jag vet hur det låter. Men åh. Tror man måste uppleva det själv. Alla kanske inte får chansen att uppleva det. Det kanske bara är de som är exakt som jag. Eller så är jag galen. Men jag kan inte släppa tanken. Känslan. Om det tog 21 år att komma till förtexterna.. Eller så är det inte så det funkar. Det är ju sällan en film börjar och huvudkaraktären är en nyfödd bebis. Jag vet inte. Men nu kändes det. En magisk känsla. 

Känslan har gjort att jag nu måste se The Holiday. Jag måste se den gamla mannen som Kate träffar. Han skulle förstå. Jag tror han är lite som jag. Det är så det är. Welcome to the rest of your life!