Jag tar ett djupt andetag. Fjärilarna i magen börjar gå över till yrsel och jag vill sätta mig ner. Jag ser mig om. Runt mig är förväntan och spänningen ett faktum. Varför gör man det här mot sig själv? Rädsla. Rädslan för att synas. Rädslan för att märkas. Rädslan att inte göra det. De ropar upp oss på scen. Vi går dit. Jag ställer mig på plats. Det är fullsatt i publiken. Musiken börjar spela och min körstämma närmar sig med stormsteg. Yrseln blir värre. Jag kommer svimma. Tjejen bredvid mig börjar sjunga och jag mimar med i texten med förhoppningen att ingen ska märka någon skillnad. Yrseln försvinner sakta. Mimningen går över i sång. Sången blir starkare och starkare. En minut in i låten är fjärilarna och yrseln borta. Då vet jag precis varför jag utsätter mig själv för detta. Jag älskar det! Det finns ingen känsla i världen som denna. If no one ever hears it, how we gonna learn your song?

Den här låten tror jag de flesta på ett eller annat sätt kan känna igen sig i. Den ger lite mod. Den tar bort lite av rädslan. Den får mig att förstå att det inte behöver gå en hel minut i en låt för att jag ska inse varför jag utsätter mig för saker. Det är värt det i slutändan. Alla har något att säga, på ett eller annat sätt. Låt det inte bli osagt.

Goodnight and Goodbye