Att vara sjuk. Även den minsta sjukdom kan kännas som en dödsdom. Du vill bara sjunka genom marken och försvinna. Jag ligger på soffan och TVn är på. Snart börjar fotbollen. Sverige - Spanien. Egentligen är jag inte väldigt intresserad, men lite kul är det allt att se Sverige spela. Då ingen annan i huset är så mycket för fotboll brukar jag inte få se när de spelar heller. Idag är det annorlunda. Om det är för att jag är sjuk eller för att de bara har andra saker för sig vet jag inte. Men TVn är på och spelarna springer in på planen. Hejja Sverige!!
Då händer något. Plötsligt mår jag bättre och det är främst en spelare som fångat mitt intresse. Han bär en röd tröja med nummer 15 på. Han har långt hår och ett hårband som håller håret borta från ansiktet. Jag mår bättre bara av att se. Som att mitt döende är bortblåst. Denna fantastiska spelare gör det inte ensam. Samtliga röda spelare gör det. Slutsignalen går. Sverige förlorade. Jag ler. Nu måste jag se nästa match också. Inte Sveriges match, de rödas match. Spaniens match.

Det var fyra år sen nu. Spanien spelade bra hela EM och vann allt. Jag blev ledsen över att jag inte skulle få se spelarna, främst nummer 15, på två år. Men då hade jag ju Martina. Några månader var den där nummer 15 på TV igen, nu som nummer 4 och nu som spelare i Real. Resten är väl historia?

Fyra år senare sitter jag på en bar i Madrid och ser de röda spelarna skriva in sig i historieböckerna. Ser de bli det största landslaget någonsin. Och ikväll, ikväll kan jag få se honom. Nummer 15. På riktigt. Bara några meter från där jag står. Lycka. Jag missade när Real firade på Cibeles. Jag kommer inte missa när de röda gör samma sak.



Grattis Spanien. Campeones.