Jag är lite av en ensamvarg tror jag. Jag inte hjälpa det. På något sätt fungerar jag bäst då jag får leva i min värld. Sätta lurar i öronen och försvinna bort till en annan plats. Andas. Inte bry sig om alla andra för en stund. Samtidigt som jag är sådan kan jag inte undgå att fascineras av andra människor. Hur de kan vara så olika. Hur de kan gå ihop så bra. 

Jag går runt mellan olika maskiner på gymmet. Lite ben, lite armar, lite mage, lite rygg. Jag är inte ensam. Runt mig pratas det för fullt men jag förstår inte ett ord. Jag kan inte deras språk. Men jag förstår att de mår bra. Jag förstår att de trivs ihop. Hur förstår jag det? De skrattar. Ofta. Deras skratt ger ett leende på mina läppar. De är lite äldre, de kör inte så hårt, de slarvar lite med maskinerna, men de bryr sig inte. Ingen bryr sig. De skrattar bara ihop. Och pratar på det, för mig, främmande språket. I bakgrunden spelas Good Life på radion. Åh vad jag älskar den sången. Den får mig att må bra in i själen.

När jag sitter där kommer jag på mig själv med att sitta och fantisera om de äldre damernas liv. Hur har deras liv sett ut? Hur ser deras liv ut? Hur kommer det sig att de känner varandra så bra? Sedan kommer återigen det där leendet tillbaka. De var ju precis det här Björn Carlström pratade om på sin föreläsning. En egenskap hos en manusförfattare är att man fantiserar om andra människors liv och hittar inspiration där. Det får mig att sluta tvivla så mycket för en stund och tro att det faktiskt är detta jag ska göra. Utan de där stunderna hade jag troligtvis inte fortsatt detta pluggande mot en ändå relativt osäker framtid. 

Dags att göra sig klar nu och sedan träffa Mina. Nu ska Madrid bokas. Det ska den. Det kommer bli guld. Jag tror verkligen det. Cirkeln är sluten. Jag är full av lycka.

Goodnight and Goodbye