Ibland blir man glad. Som när man går ner för de där trapporna från hostelet och bakom sig hör en så välbekant röst sjunga "Swedish, Swedish, Swedish". Ett litet leende letar sig fram. Men vår lille vän är inte ensam. Han har med sig Yeees-mannen. Han som svarade när jag ringde från flygplatsen. Han som inte tog ett "nej tack, det går bra" på frågan om han skulle hjälpa till att bära mitt bagage.

Vår lille vän frågade oss hur länga vi varit hos dem och hur länge till vi skulle stanna. Yeees-mannen började genast en utläggning om båda delarna. Varken jag eller Mina fattade riktigt vad han menade, men vi tror det blev helt fel. Efter det frågade vår lille vän om vi letade efter någonstans att bo, eller om vi bara var här på semester. "Nej, vi är bara här på semester" svarade jag. Då berättade Yeees-mannen att han var säker på att vi hade varit här för att flytta hit. Vår lille vän likaså. Precis innan hade vår lille vän precis sagt att vi börjar se ut som madrileños. Jag tar det som en komplimang.

 

Sen kom vi ner för trappan och ut på gatan. Jag och Mina gick iväg. De stannade kvar. När vi kom tillbaka sen, mitt i natten, mötte vi Yeees-mannen i dörren. Han var påväg hem. Eller någon annanstans. Han hade en sån där kickboard med sig. Det är verkligen hans stil. Yeees-mannen ät lite mer tillbakadragen än vår lille vän. Men ett tack fick jag för jag hållt upp dörren åt honom.

 

Vår lille vän då? Honom träffade jag imorse. Han gick runt i bara shorts och när jag frågade hur han mådde kliade han sig i ögat och svarade att han var sömnig. Vi gillar vår lille vän. Mycket. Speciellt då han drar av sitt stora leende. Det är då man vet att man vill ha det så jämt. Någon som ler stort varje gång den ser en. Då blir livet som bäst. Och vi vill nog aldrig lämna vår lille vän. Även om vi måste.

 

Goodnight and Goodbye